Break up, död och läxor har präglat min vardag om man ska säga det enkelt.

Fast man kan ju inte sörja för evigt över spilld mjölk, livet går ju vidare på sin egna lilla bana trots att vi själva kanske skulle vilja stoppa det. Och det gåååår ju inteeee. Så jag peppade hela tiden med vänner, grym musik, en massa av Glee och té i överflöd vilket visade sig ge fina resultat. Efter bara ett par dagar är jag uppe igen och redo att tackla alla världens problem, eller nej faktiskt så är det ännu bättre! Jag är faktiskt sjukt lycklig, nästa sådär så att jag är kär i HELA VÄRLDEN, typ.

Det som oroar mig dock är om inte allt kommer tillbaka en dag och slår mig med dubbel hastighet i bakhuvudet, fast det får jag oroa mig över då I guess.

Någonting som jag har lärt mig de här veckorna i alla fall är, att riktiga vänner finns alltid där för en när det är svårt och det är någonting ovärderligt. Det finns inget som är så tidsvarande som vänskap, det finns där när allt annat rasar. Jag tror att det är väldigt många som kan på ett sätt vara fast i "jakten på kärlek", att hitta någon man kan älska. Så själv har jag börjat fundera på om det verkligen behövs när jag ändå har så mycket underbara människor som bryr sig om mig och finns där för, ja troligtvis mycket längre än en tonårskärlek...

Jag måste erkänna att jag är långt från perfekt. Tyvärr har jag inte riktigt uppskattat mina vänner lika mycket som de förtjänar att vara uppskattade. Nu ska det blir ändring på det!

Peace out

StandardToaster