Kom så leker vi en lek...
Det finns ett problem med problem.
Förutom att de nu är problem så att säga...
Förutom att de nu är problem så att säga...
Och det är att ju fler du löser desto mer bildas.
Vissa människor är lite som rubikskub för mig. Olösbara. Ibland, eller kanske främst handlar det om total "döva" och "blinda" människor, som jag väljer att kalla dem, alltså rasister, nazister, homofober, religiösa fanatiker med flera. De är en gåta som verkar vara omöjlig för mig att lösa eller förstå mig på, och jag kommer nog aldrig heller försöka göra det. Dock, trots allt så gör jag faktiskt det ibland, försöker. Oftas så slutar detta i ett misslyckande eller missförståelse, det går alltså aldrig bra.
Några gånger kan det faktiskt vara helt "vanliga" individer, lite halvgråa människor som främst smälter in i massan som kan förvåna mig som mest, genom deras handlingar och uttalanden. Främst är det nog när någon helt plötsligt eller stegvis ändrar sin uppfattning om saker och ting som den förut var så otroligt fäst vid. Det förvånar mig på ett ganska negativt sätt. Jag vet själv att jag har förändrats mycket och att jag kommer troligtvis att göra det under hela mitt liv, men ändå på något sätt kan jag inte förstå hur ens vänner kan helt plötsligt bli som främlingar på grund av deras utveckling. Att de praktiskt taget inte är sig lika längre och har ändrat sina grunduppfattningar totalt gör mig en aning rädd.
Varför vet jag inte, det är ju inte alltid så att deras ursprungliga tankar var så possitiva och därför borde jag kanske tycka att det är bara bra att de har förändrats. Jag vet inte om det är så att jag själv är rädd för att förändras, trots att jag vet att det kommer hända...
Fast det är nog lite mer så att det skrämmer mig om en människa är så lättpåverkad (nu drar jag alla över en kam, jag vet men det känns som att de är det), den personen känns då för mig direkt en aning opålitlig...
Samtidigt så brukar man säga i mitt hemland att "det är bara en ko som inte ändrar sin åsikt" och det är ju självklart sant, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, människor är nog en som en rubikskub och det är jag helt säker på.
Vissa människor är lite som rubikskub för mig. Olösbara. Ibland, eller kanske främst handlar det om total "döva" och "blinda" människor, som jag väljer att kalla dem, alltså rasister, nazister, homofober, religiösa fanatiker med flera. De är en gåta som verkar vara omöjlig för mig att lösa eller förstå mig på, och jag kommer nog aldrig heller försöka göra det. Dock, trots allt så gör jag faktiskt det ibland, försöker. Oftas så slutar detta i ett misslyckande eller missförståelse, det går alltså aldrig bra.
Några gånger kan det faktiskt vara helt "vanliga" individer, lite halvgråa människor som främst smälter in i massan som kan förvåna mig som mest, genom deras handlingar och uttalanden. Främst är det nog när någon helt plötsligt eller stegvis ändrar sin uppfattning om saker och ting som den förut var så otroligt fäst vid. Det förvånar mig på ett ganska negativt sätt. Jag vet själv att jag har förändrats mycket och att jag kommer troligtvis att göra det under hela mitt liv, men ändå på något sätt kan jag inte förstå hur ens vänner kan helt plötsligt bli som främlingar på grund av deras utveckling. Att de praktiskt taget inte är sig lika längre och har ändrat sina grunduppfattningar totalt gör mig en aning rädd.
Varför vet jag inte, det är ju inte alltid så att deras ursprungliga tankar var så possitiva och därför borde jag kanske tycka att det är bara bra att de har förändrats. Jag vet inte om det är så att jag själv är rädd för att förändras, trots att jag vet att det kommer hända...
Fast det är nog lite mer så att det skrämmer mig om en människa är så lättpåverkad (nu drar jag alla över en kam, jag vet men det känns som att de är det), den personen känns då för mig direkt en aning opålitlig...
Samtidigt så brukar man säga i mitt hemland att "det är bara en ko som inte ändrar sin åsikt" och det är ju självklart sant, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, människor är nog en som en rubikskub och det är jag helt säker på.
Med hälsningar
StandardToaster
StandardToaster
I'm no fucking superhero, but I can be your hero...
Om jag ändå hade kunnat se in i framtiden...
Hade livet varit något bättre då? Eller skulle det bara vara en otroligt jobbig och smärtsam gåva?
Jag vet inte jag har aldrig upplevt det, jag har aldrig riktigt heller funderat på det länge nog för att dra några vettiga slutsatser. Däremot skulle jag kunna tro att vår framtid är det vi gör den till på sätt och vis.
Nu säger jag inte att jag tror på karma, ödet eller sådant. Trots att jag måste medge att det är ganska lockande koncept och speciellt det sista som lämnar oss helt och hållet utan något behov utav göra någonting då det tydligen redan är förbestämt vad som händer och hur allt ska sluta.
Hade livet varit något bättre då? Eller skulle det bara vara en otroligt jobbig och smärtsam gåva?
Jag vet inte jag har aldrig upplevt det, jag har aldrig riktigt heller funderat på det länge nog för att dra några vettiga slutsatser. Däremot skulle jag kunna tro att vår framtid är det vi gör den till på sätt och vis.
Nu säger jag inte att jag tror på karma, ödet eller sådant. Trots att jag måste medge att det är ganska lockande koncept och speciellt det sista som lämnar oss helt och hållet utan något behov utav göra någonting då det tydligen redan är förbestämt vad som händer och hur allt ska sluta.
Visst, jag säger inte att vi kan rå för saker och ting som händer med oss, ibland så är det ju trots allt vår tur som styr över det hela och vi själva, och så har ju vissa har mer tur än andra. Men samtidigt kan jag inte förbise att personer som uppskattar livet mer och som kan se världen från ett positivt perspektiv, har det lite bättre trots förutsättningar. Dessa människor kan oftast se det ljusa i situationens mörker och just därför tycker jag att de på något sätt har en bättre framtid eller kanske snarare lever ett bättre liv, och om inget annat lyckligare.
För visst är det otroligt mycket bättre att inse hur bra man har det istället för hur dåligt man har det? Om man nu gör det så måste man ju onekligen må mycket bättre än just de människor som inte ser de positiva aspekterna av deras vardag. Jag beundrar sådana positivttänkande och glada människor, för jag själv är ju självklart inte av den sorten, på något sätt så ser jag automatiskt alla fel och brister, men jag försöker så gott jag kan att istället lägga märke till det positiva. Fast å andra sidan så skulle ju världen vara otroligt tråkig om inte alla var olika och oliktänkande, som tur är så kan människor som jag omges av positiva människor som drar upp oss och visar skönheten och lyckan som finns runt oss hela tiden. Det är dessa människor jag tackar och ser upp till på ett helt annat sätt.
Ett såndär lite annorlunda inlägg idag.
Med kärlek och värme
StandardToaster
StandardToaster
PS. Jag hatar min nuvarande smartphone, jag förstår inte vad den håller på med, jag vill slänga den i väggen jag önskar att den skulle förintas i Mordors mörka hålor!!! Så jag bytte ut den mot en nokia 3310, fuck yeah!
Bara poff, så är allt borta!
Man undrar ju, hur det skulle vara om man bodde i en ballong...
Livet skulle ju vara ganska osäkert då hela ens liv skulle kunna spricka, försvinna och förgöras
i vilken sekund som helst. Jag undrar, skulle man då upskatta det man har mer?
Skulle man bry sig mer om sig själv och andra, eller skulle man förbi se att faror lurar
runt varje hörn och bara leva som man önskar? Skulle medvetenheten om hur fort allt kan försvinna
förändra oss alls? Skulle man bli paranoid och försöka göra allt för att inte flyga på en nål,
ett vasst hörn, en eld etc. eller skulle man bara chilla runt och ta varje dag som den kommer?
Livet skulle ju vara ganska osäkert då hela ens liv skulle kunna spricka, försvinna och förgöras
i vilken sekund som helst. Jag undrar, skulle man då upskatta det man har mer?
Skulle man bry sig mer om sig själv och andra, eller skulle man förbi se att faror lurar
runt varje hörn och bara leva som man önskar? Skulle medvetenheten om hur fort allt kan försvinna
förändra oss alls? Skulle man bli paranoid och försöka göra allt för att inte flyga på en nål,
ett vasst hörn, en eld etc. eller skulle man bara chilla runt och ta varje dag som den kommer?
Skulle det på något sätt vara olikt vårat beteende som det är nu, eller lever vi så som i en ballong?
Fast alla på olika sätt, med olika ideologier, åsikter och tankar om vad som är bäst...
Kanske, kanske inte.
poff!
Fast alla på olika sätt, med olika ideologier, åsikter och tankar om vad som är bäst...
Kanske, kanske inte.
poff!
Så är jag borta
StandardToaster
Lend me your hand and we'll conquer them all
Man undrar ju, varför i hela friden jag börjar skriva utan att ha någonting att skriva om. Men jag hoppas på det bästa, att jag kommer på någonting under tiden.
Typ ärlighet till exempel, att det ska vara så jävla svårt att vara ärlig mot varandra för att konskvenserna kan vara förödande. Samtidigt som de flesta av oss påstår sig vilja veta "sanningen" och uppskatta "ärlighet" över allt annat så stöter vi bort de ärligaste och väljer i stället att lyssna till lögnare...
Det är så kul vilka motsägelsefulla hypokriter vi alla är.
Eller ta till exempel det där med att tycka om någon, är inte det egentligen jävligt svårt att avgöra?
Eller ta till exempel det där med att tycka om någon, är inte det egentligen jävligt svårt att avgöra?
Visst är det superknepigt att veta om man verkligen tycker om någon eller inte? För man har ju sina stunder, då man upplever just denna människa som underbar, samtidigt som det finns stunder då man helt enkelt inte tål att se den alls. På det sättet brukar det vara med alla, så hur vet vi egentligen om vi tycker om den personen eller om vi inte tycker om den personen? Är det antalet gånger vi "stör oss" på den vs antalet gånger vi inte gör det som bestämmer över vilka känslor vi har till den, eller är det kanske något annat? Jag har ingen aning om hur det funkar, men jag skulle gärna vilja veta. För även om man kanske ibland verkligen avskyr någon vissa dagar så kan man nästa vecka älska den över allt annat och umgås 24/7...
Hypokriter är vi som sagt allihopa
Hypokriter är vi som sagt allihopa
Fast det gör väl inget.
Om alla är så, då är det acceptabelt. Men varför?
StandardToaster
Det kanske ligger i generna?
Så jävla ovärt
Gå och lägg digStandardToaster
Bröst! Ja, jag ska snacka om tuttar!
Jag förstår verkligen inte denna uppståndelse som just finns i dagens samhälle bland bröst.
Det är nästan så att det är någont "ofint" och tabubelagt och privat. Man ska helst inte prata om dem och ännu hellre inte visa dem. Och visst tycker jag att mina bröst är något privat, det är ju alla mina kroppsdelar för de tillhör mig, men jag förstår inte varför jag inte ska kunna sola topless när jag så önskar.
I "morse" efter att jag hade vaknat så slog jag på tv:n och halvtittade på något norskt 70:tals program på svt medan jag fyllde min mage med mjölk och flingor. Det var något om en konsert och jag ägnade inte mycket uppmärksamhet till det tills jag såg att publiken var full av halvnakna hippies som hade världens chillout. Journalisten intervjuade några i publiken och verkade inte alls beskymrad över att tjejerna hade bara bröst. Allt var helt naturligt och inte ens polisen som strövade omkring verkade ha något beskymmer med att kvinnorna visade sina tuttar i allmänheten.
Och jag undrar vad fan är det som har hänt sen dess?! För jag tycker att det är förjävla orättvist att jag inte ska få gå topless medan alla mina manliga vänner får visa sina torson helt öppet utan att någon känner sig varken kränkt eller kåt.
För det är ju farligt för oss tjejer, något överkåt och desperat kille kanske får för sig att våldta oss när vi nu exponerara oss sådär med brösten och inte tänker på konsekvenserna. Ja, och sen kanske han säger att vår "klädstil var provocerande" och det helt plötsligt blir vårat fel att vi var blivit sexuellt trackaserade. Men vi tjejer, vi blir ju aldrig kåta så därför kan alla män gå hur som helst och tycka upp sina bröstvårtor i ansiktet på oss...
Låter inte det väldigt logiskt tycker ni?
Nej, det tycker i alla fall inte jag! Jag önskar att vårat samhälle ska bli mer "bröstvänligt" och sluta nojja så jävla mycket. Kan man inte bara få bröst att vara en del av vår kropp och inte en sexsymbol som gör kvinnor till bh-slavar?! Bröst är bröst, mansbröst, kvinnobröst, mina bröst och dina bröst. Vi har alla sett dem och vi kommer alla se dem så låt oss med den större varianten också få känna vinden blåsa på vår bara överkropp.
Snälla
Njut av solen medan den finns
StandardToaster
StandardToaster
PS. Bilden är inte min och jag äger inga rättigheter till den
den är hittad på deviantart.com och här är länken
den är hittad på deviantart.com och här är länken
I really fucked it up his time
"... Didn't I, my dear?
Didn't I my..."
- Mumford & Sons, Little Lion Man
Jag avskyr dagar när alla gammla minnen kommer och våldtar hjärnan utan någon förvarning...
Det blir bara jobbigt liksom och helt jävla onödigt, fast på ett sätt är det kanske viktigt.
För man ska ju kunna lära sig av sina misstag, vi bör kunna vårat förflutna för att
inte fela på samma sätt som vi gjort tidigare, lätt att säga jag vet...
Okej nu var jag lite väl negativ, alla minnen är ju inte dåliga, faktiskt så brukar det för det mesta vara ganska bra minnen (för mig i alla fall), men då längtar man bara tillbaka och blir ledsen anyway.
Fast det är säkert bara för att det är söndag och jag sitter ensam hemma...
Fan va deprimerande det här blev, så ska det ju inte alls vara!
Egentligen är jag ju faktiskt inget annat än ganska så glad och fylld med lycka, för jag har inga anledningar till att inte vara det (om man förbi ser skolan). Så nu fick jag lust att bara ta bort allt och skriva om det, fast jag varken orkar göra det eller vet vad jag annars skulle skriva så jag kör på det här.
För utom allt det där och om jag nu ska återgå till minnen och så vidare så tycker jag att det är otroligt drygt med människor som inte vågar prata med varandra. Det jag tänker på att folk brukar gå runt och bära på något gammalt gräl eller dylik och klagar om det till sina vänner / deras gemensama vänner istället för att ta upp det med personen i fråga (jag vet jag ska inte säga något för jag är själv väldigt feg när det gäller sådant, men jag kan i alla fall inse det och jobbar på det).
Visst, man kan inte tvinga någon att prata med dig, det går faktiskt inte att göra, alltså krävs det att båda två ska vara kommunikationsvilliga. Men skulle inte världen vara mycket enklare om alla bara förklarade allt för varandra istället för att smyga runt problemen eller öppet ignorera/ undvika varandra?
Visst, man kan inte tvinga någon att prata med dig, det går faktiskt inte att göra, alltså krävs det att båda två ska vara kommunikationsvilliga. Men skulle inte världen vara mycket enklare om alla bara förklarade allt för varandra istället för att smyga runt problemen eller öppet ignorera/ undvika varandra?
Eller så är det bara jag som tycker det
Förövrigt så borde ni kolla in bandet som jag citerade, och låten också för den delen. Så ska jag försöka göra någonting vettigt!
Kram
StandardToaster
PS. Kolla även in WWF's hemsida, de har en superkul grej inför Earth Hour
där man kan utmana sina vänner, eller vem som helst, för en bättre värld ;)
Kanske det nästa inlägg kommer handla om, thihi ^^
Jag håller vad jag lovar
...eller ja, jag försöker så gott jag kan i alla fall, fast det är otrolig obekvämt (om nu man kan kalla det så) att skriva på mobilen, men det är lugnt jag offrar mig.
Idag tänkte jag skriva något vettigt, något otroligt vettig (ja, jag ska vara bitter och klaga igen det är liksom det hela min blogg går ut på) för det är verkligen något som jag tror påverkar oss alla: normer.
Normer i övrigt är inte kul och bidrar till diskriminering och är överhuvudtaget för det mesta något som ingen faktiskt följer fullt ut ändå, men ändå så finns de här och stör mig. Dock, hur kul det nu än skulle vara att utreda termen och våra (för alla har några) fördomar så tänkte jag i stället inrikta mig på något annat som på senaste tiden har börjat uppröra mig ganska mycket.
Det är det att folk har någon sorts plan i huvudet hur ett förhållande ska gå till.
Nu är jag kanske lite otydlig här, och det är även ganska svårt att se det med egna ögon då jag tror att ingen av oss tänker på det men vi alla gör så. Vi alla bara antar hur och i vilken ordning saker och ting ska gå till i.
Nu är jag kanske lite otydlig här, och det är även ganska svårt att se det med egna ögon då jag tror att ingen av oss tänker på det men vi alla gör så. Vi alla bara antar hur och i vilken ordning saker och ting ska gå till i.
Okej, jag ska vara lite mer specifik. Säg att två personer träffas, ofta och har öppet, intimt förhållande med varandra, då ska helt plötsligt alla i deras omgivning bara anta att de är tillsammans för att "det ser ut som det". Är inte det lite väl för påtryckande, speciellt om de två personerna nu inte alls känner för att vara tillsammans... Men då anses ju det konstig för "de better sig som om de är tillsammans".
Så man ska inte längre få bestämma själv vad man är och om man är i ett förhållande eller inte utan folk ska börja bestämma det åt dig? Ja det ser ut som ett jättebra samhälle tycker jag, det kör vi på...
Fast det är inte bara det som det hela handlar om, inte endast det som jag syftar på.
Fast det är inte bara det som det hela handlar om, inte endast det som jag syftar på.
Jag menar hur många gånger har man inte märkt av, tänkt själv eller sett att människor planerar andras förhållanden, att de lägger sig i och försöker få de i fråga att förhålla sig till normen.
Att först ska man träffas och lära känna varandra och när det gått en tid så blir man tillsammans, sen är det dags att flytta ihop, efter något år ska man förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Sen skiter det sig är det ju bara att skilja sig och det är också något som alla behöver säga sitt om ...
Visst är det så ?
Och vi alla känner igen det.
Men jag är verkligen så trött, så himla trött på den trenden, på att människor ska anta och planera andras liv, att alla alltid ska lägga sig i hela tiden och främst för att min friavilja har helt plötsligt krympt till det som samhället dikterar åt mig!
Oh, nej nu ska jag äta mina ekologiska ägg och dricka mitt fairtrade-té med fairtrade-honung i och skratta åt alla som påstår att "fattiga studenter" inte har råd att handla fairtrade och ekologiskt.
Men jag är verkligen så trött, så himla trött på den trenden, på att människor ska anta och planera andras liv, att alla alltid ska lägga sig i hela tiden och främst för att min friavilja har helt plötsligt krympt till det som samhället dikterar åt mig!
Oh, nej nu ska jag äta mina ekologiska ägg och dricka mitt fairtrade-té med fairtrade-honung i och skratta åt alla som påstår att "fattiga studenter" inte har råd att handla fairtrade och ekologiskt.
För tro mig, har jag råd så har vi alla det, frågan är bara om hur mycket pengar man lägger på sprit istället för bra, miljövänlig och schysst mat :PppPPPppPp
Med värme och solsken
Upptagen flicka hittar sig tid att skriva ett inlägg, tillslut.
Det märks att skolan har börjat på allvar igen och jag längtar redan till sportlovet<3 Men nu, när jag har massor att göra egentligen tänkte jag vara rebell och skriva ett blogginlägg istället, vilket känns som ett otroligt bra val!
Annars så på tal om val så har Sverigedemokraterna besökt en del av min skola, som egentligen inte är min skola.
Så nu efter ett par hektiska dagar fann jag mig tid att gå in och yttra mina tankar på bloggen, mest för avslappningens skull, så att min hjärna kan få andas lite mellan engelska, psykologi och matte... Typ
Något jag dock kom fram till igår var att, att sitta och lyssna på "Fanfanfan" och titta igenom alla gamla bilder man har på facebook och datorn är nog ingen lyckad idé och man vill ha en munter eftermiddag...
Med värme och solsken
StandardToaster
Kärlek, trötthet och sånt där
Skulle skriva ett inlägg om hur det verkar ha blivit "den nya grejen", bland ungdomar i omkring min ålder, att förlova sig.
Tänkte att det skulle passa idag eftersom det är alla hjärtans dag
Sen insåg jag att jag är för trött, efter dagens många äventyr, för det
Men Ni får ha en underbar och bra alla hjärtans dag ändå
Utan mig, som klagar på allt i varje inlägg
:*
Kramar
StandardToaster
Allt är bara en ripp off
Upptagen flicka hittar sig tid att skriva ett inlägg, tillslut.
Det är nog på tiden, att jag börjar planera min tid, så att jag inte bara strosar runt en massa hela tiden som jag gör nu och sedan inser att jag är overloaded med saker som jag behöver göra.
Det är kanske dax att ta sig i kragen och börja avverka det som man ligger efter med.
Fast det finns ju så mycket annat som lockar runt omkring mig just nu, och läxorn känns verkligen inte som den högsta prioriteringen, speciellt inte när de består utav tråkiga lab-reports som tar c.a fyra timmar att skriva...
Nej, jag vet, egentligen har jag ingenting att skriva om och jag har verkligen ingen lust att tråka ut er med min vardag, där jag inte ens kan hitta tid att måla naglarna ordentligt...
Nej, jag vet, egentligen har jag ingenting att skriva om och jag har verkligen ingen lust att tråka ut er med min vardag, där jag inte ens kan hitta tid att måla naglarna ordentligt...
Födelsedagsfest och baka tårta är dock väldigt mysigt och dansa hela natten lång med Dance Central 2 kan sluta med sjuk träningsverk i ryggen ;)
Sov gott!
StandardToaster
StandardToaster
This is meant to be shocking!
Det märks att skolan har börjat på allvar igen och jag längtar redan till sportlovet<3 Men nu, när jag har massor att göra egentligen tänkte jag vara rebell och skriva ett blogginlägg istället, vilket känns som ett otroligt bra val!
Annars så på tal om val så har Sverigedemokraterna besökt en del av min skola, som egentligen inte är min skola.
Ett väldigt trevligt event tycker jag då jag älskar Sverigedemokraterna och deras politik, speciellt all den där påhittade statistiken som de använder sig av i sina argument och hur de generaliserar alla. Oja, det är alltid lika roande att prata med dem, vilket jag tyvärr inte gjorde för jag är för dålig på att skolka från psykologi...
Men jag funderar ibland över hur IQ statistiken är hos deras väljare, för jag kan verkligen inte föreställa mig att människor kan tro på deras lögner och inte se igenom deras argument. Vad som är ännu roligare är dock att deras väljare verkar själva inte veta ett dugg om vad partiet står för eller varför de ens röstade på dem från första början... Vilket man kanske borde veta enligt mig, men det är kanske bara jag.
Just därför tycker jag att man borde välkomna dem till debatter och liknande, just för att kunna visa människor att det är inget parti med värdefulla åsikter och frågor och att de suger om jag får uttala mig, men även för att de inte ska kunna köra på deras jävla martyrpolitik längre där de anser sig själva vara mobbade...
Okej, så annars så tycker jag att kärlek är ganska överskattat det får ju hela tiden världens uppmärksamhet (låtar, filmer, böcker osv.) men likväl blir det inget bra utav det och allt slutar vanligtvis med två jävligt ledsna människor.
Sen vill jag också tillägga att jag har skrivit allt det här på mobilen så ni får ha lite överseende med att det kan finnas lite punkter här och var och fel ord då jag blir rättad av min autocorrect som förövrigt är en jävligt behändig men störande funktion...!
Med kärlek
Så ja, vi lever i en demokrati och alla har rätt att uttrycka sin åsikt, även om deras åsikter är odemokratiska, där för ska även Sverigedemokraterna få vara med i leken.
Okej, så annars så tycker jag att kärlek är ganska överskattat det får ju hela tiden världens uppmärksamhet (låtar, filmer, böcker osv.) men likväl blir det inget bra utav det och allt slutar vanligtvis med två jävligt ledsna människor.
Sen vill jag också tillägga att jag har skrivit allt det här på mobilen så ni får ha lite överseende med att det kan finnas lite punkter här och var och fel ord då jag blir rättad av min autocorrect som förövrigt är en jävligt behändig men störande funktion...!
Med kärlek
StandardToaster
Apelsin juice är gott!
Så nu efter ett par hektiska dagar fann jag mig tid att gå in och yttra mina tankar på bloggen, mest för avslappningens skull, så att min hjärna kan få andas lite mellan engelska, psykologi och matte... Typ
Men choklad är ju gott!
Och abortmotståndare är knepiga människor...
Ja, men seriöst, jag förstår att alla ska ha en egen mening och så vidare, men hur kan man tycka att abort är fel?!
Vad är grejen, jag förstår verkligen inte. Det är ju nästan som att önska sig en diktatur och att vi inte ska ha en frivilja, utan att någon random ska bestämma så högt personliga saker som ha en unge eller inte! Flytta till Nordkorea (där det förhoppningsvis kommer blir lite bättre nu när det är en IB-student som styr... eller?) för helvete, men tvinga varken mig eller någon annan som inte känner för att ha en unge att ha den! Inte för att jag är gravid och så, men om jag skulle varit så skulle jag knappast lyssna på någon annan när det skulle komma till att bestämma om jag skulle behålla barnet eller inte, och jag skulle absolut inte vilja att någon nu hade tagit det beslutet åt mig!
Nej alltså jag kan verkligen inte förstår det, vill man göra en abort så betyder det troligtvis att man inte känner att man skulle klara av rollen som förälder och obviously ska inte folk som inte klarar av att ha barn ha barn (bland annat p.g.a att det finns redan förmycket sådana föräldrar), eller är det bara jag som tycker det?
Okej, visst man skulle ju kunna vara lite planerande och inte ha sex utan kondom/preventiv medel istället för att få en oönskad graviditet och göra en abort. Det tycker jag absolut att man ska förespråka för folk knullar alldeles för hejvilt utan att tänka på konsekvenser, det jag vill säga är inte att man inte ska knulla hejvilt men en kondom eller någon annan form av skydd skadar faktiskt inte, jag vet tro mig... Men har det hänt så har det hänt och då måste man ju ändå få bestämma själv över sin egen framtid och främst över sin kropp!
Ja, jag låter bitter och jag är ganska bitter, eller snarare arg.
Fast egentligen väldigt glad, så det jämnar ut sig!
Nu ska jag dricka té :3
Varma kramar
StandardToaster
StandardToaster
Gotta catch'em all
I-landsproblem, ja. Det verkar vara något som många lider av nu för tiden.
Hur många gånger hör vi inte: "Mobilen på lagning, två veckor utan den, kommer nog dö" eller "Oh, mitt internet är så långsamt" eller den klassiska "Fan det regnar! Mitt hår kommer ju bli krulligt... Nej, kan verkligen inte gå ut idag!!!" och alla andra dåliga anledningar som vi hittar på för att kunna klaga på vårat överklassliv. Visst, visst alla har olika problem och vissa är mer omfattande än andra, men SERIÖST...!
Så, det är kanske dax att tänka efter lite på va fan vi håller på med. Kan snart vara på tiden att göra någonting vettigt med allt det där vi kan, det tycker i alla fall jag, fast jag är inte helig vilket ni kan se själva.
Hur mycket jag än anstränger mig kan jag dock inte komma på vad fan man ska göra, dagens i-landsproblem ?
Något jag dock kom fram till igår var att, att sitta och lyssna på "Fanfanfan" och titta igenom alla gamla bilder man har på facebook och datorn är nog ingen lyckad idé och man vill ha en munter eftermiddag...
Det blir bara sådär lagom mesigt och känslosamt.
Just därför börjar man nästa dag med Kapten Röd<3 (Oh, om jag kunde skulle jag gifta mig med honom, eller nja kanske inte, men nästan. Typ), Promoe, Movits! osv. peppar med massa sköna låtar och försöker göra något mer vettigt, men det går inte riktigt frammåt.
"För jag byter inte ut profit mot budskap, för budskap är grundläggande"
"För jag byter inte ut profit mot budskap, för budskap är grundläggande"
Med kärlek
StandardToaster
Du bist eine kartoffel...
Att inte vända på dygnet innan skolan börjar är inte smart, att dricka té däremot är väldigt gott och att titta på söta djur mitt i natten när man egentligen borde sova det är gråtframkallande...
Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag borde vara klokare, ordningsammare och inte lika på... Och typ bättre på argumentera så att alla rasister kan få en påle i röven och jag bli president...
Bara så ni vet liksom, lite visdom såhär mitt i natten på en onsdag.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag borde vara klokare, ordningsammare och inte lika på... Och typ bättre på argumentera så att alla rasister kan få en påle i röven och jag bli president...
Seriös?
You fukking kidding me?
StandardToaster
Nyår, på gott och ont...
Jag har haft en underbar nyårsnatt med mina vänner, det måste jag verkligen säga. Den var full av mys, lek, bra sälskap och mycket skratt! Hur skönt som helst, och hemma hos mig för den delen, vilket är en aning ovanligt.
Men nyår är inte alltid en tid för glädje, inte för alla i alla fall...
Det hände en hemsk olycka i Kalstad natten till idag, någonting som inte borde ha hänt, inte ska hända.
Vi förlorade en underbar tjej den natten, som var full av glädje och värme. Så det här är till minne av henne, för hon kommer alltid finnas med i våra tankar, i tankar av de som kände henne bara lite (så som jag) men speciellt i tankarna på dessa som var hennes närmaste. För hon gjorde ett avtryck hos oss alla.
Vila i frid
Utsmetad mascara
Den senaste tiden har väl inte direkt varit en höjdare...
Break up, död och läxor har präglat min vardag om man ska säga det enkelt.
Fast man kan ju inte sörja för evigt över spilld mjölk, livet går ju vidare på sin egna lilla bana trots att vi själva kanske skulle vilja stoppa det. Och det gåååår ju inteeee. Så jag peppade hela tiden med vänner, grym musik, en massa av Glee och té i överflöd vilket visade sig ge fina resultat. Efter bara ett par dagar är jag uppe igen och redo att tackla alla världens problem, eller nej faktiskt så är det ännu bättre! Jag är faktiskt sjukt lycklig, nästa sådär så att jag är kär i HELA VÄRLDEN, typ.
Det som oroar mig dock är om inte allt kommer tillbaka en dag och slår mig med dubbel hastighet i bakhuvudet, fast det får jag oroa mig över då I guess.
Någonting som jag har lärt mig de här veckorna i alla fall är, att riktiga vänner finns alltid där för en när det är svårt och det är någonting ovärderligt. Det finns inget som är så tidsvarande som vänskap, det finns där när allt annat rasar. Jag tror att det är väldigt många som kan på ett sätt vara fast i "jakten på kärlek", att hitta någon man kan älska. Så själv har jag börjat fundera på om det verkligen behövs när jag ändå har så mycket underbara människor som bryr sig om mig och finns där för, ja troligtvis mycket längre än en tonårskärlek...
Jag måste erkänna att jag är långt från perfekt. Tyvärr har jag inte riktigt uppskattat mina vänner lika mycket som de förtjänar att vara uppskattade. Nu ska det blir ändring på det!
Peace out
StandardToaster